Rosenbönan: Det var en gång ett körsbärsträd

Som på de flesta andra håll var det i våras massor av blom på våra äppelträd och på körsbärsträdet. Insekterna gjorde sitt, och det blev så småningom även massor med kart – och sedan mogna skuggmoreller en masse.

När vi var i vår stuga ett par veckor nyligen fick vi besked om att en stor gren hade spjälkat upp sig och ramlat ned från körsbärsträdet. Den hade hamnat på blodlönnen, och det gick inte att komma in från grinden. En av våra grannar förbarmade sig, och sågade bort den gren som hindrade våra blomvattnare att komma in på tomten, men resten låg förstås kvar när vi kom hem. Vi hade ju fått bilder under tiden också, som visade förödelsen. Det visade sig att stammen var ganska murken.

Nille sågade upp det som ramlat, och klippte ned kvistarna i mindre bitar. Och plockade av mängder av körsbär…

Men det slutade inte med det… När vi varit hemma några dagar, och just hade suttit och fikat i skuggan under äppelträdet på andra sidan huset, kom vi fram vid ingången – och nu hade även hela den stora vänstra grenen rasat! Det borde ju ha knakat väldeliga, tyckte vi, men vi hade inte hört ett dugg! Denna gång hade grenen ramlat rakt ned i paradisbusken. Lite tilltufsad blev den förstås, men går att få ordning på.

Sedan är det bara att börja om igen med ”skogsavverkningen”, nu på andra sidan av trädet! Även där var brottytan murken. Blåsten, torkan och den stora mängden bär bidrog väl också till att trädet slutligen brast.

Nu är frågan – den tredjedel som finns kvar, den i mitten, kommer den att kunna klara sig, när det finns stora stamsår nedtill – och säkert ännu mera murket innanför… (Och vad ska klematisarna, tre stycken, kunna klättra på om även den sista delen faller?)

Aldrig har vi fått så mycket körsbär förr – och aldrig mera lär vi få så mycket heller!

/ EO

( Som vanligt gäller förstås - för lite förstorad bild, klicka i fotot! )