Rosenbönan: Resa med ESU till Albert Engström

Tidigt fredagen den 3 september bar det iväg norrut – målet var Grisslehamn, och främst till Albert Engströms museum och ateljé.

Första stoppet gjordes vid Väddö Gårdsmejeri. Där fanns en gård med massor av kor, och så förädlades mjölken till smör, fil, joghurt – och ost. Vi fick ett välkommet morgonfika här, där osten på mackorna förstås var tillverkad på gården.

Det fanns även lite djur att titta på utanför, för barn (främst…) - kaniner, getter och en minigris. Och så ett stort träd – kanske ett vårdträd? Vi undrade över vad det kunde vara, med sådana underliga stora frösamlingar, lika ärtor nästan. Kollade på Nätet (förstås!) vid hemkomsten, och det visade sig vara en ask. Det där med träd är svårt!

Grisslehamn låg inte långt därifrån, och där hade Albert Engström bott på heltid i över tio år med sin familj. Sedan flyttade de till Stockholm resten av året, men bodde i Grisslehamn under somrarna. I vänkretsen fanns många ”kändisar” som Zorn, Strindberg, Karlfeldt, Liljefors, Fröding, Heidenstam, Marika Stiernstedt, Prins Wilhelm m fl m fl. Evert Taube var en tid förlovad med Engströms dotter Malin, som senare gifte sig och flyttade till Gotska Sandön.

’an Hengström blev så småningom godkänd även av rospiggarna, och många är det som suttit modell för honom i ateljén. Alltid i vardagskläderna – kom de uppklädda fick de gå hem och byta. Ateljén fungerade även som en gäststuga, bänkarna längs väggarna rymmer många utdragbara sängar.

Ateljén ja… Han fick inget bygglov för det önskade bygget längst ut på en klippa vid havet – men då byggde han ett sjömärke istället… Fast väldigt likt en stuga! Men med vitmålade väggar mot havet och på kortsidorna, och rödmålat in emot land. Och med snett avskuren form längst ned på kortändarna. Det invigdes 1907 och pessimisterna spådde att huset snart skulle blåsa till havs – men det står där än i denna dag!

Inte undra på att Albert blev inspirerad av den utsikten! Och precis bredvid finns en privat sandstrand. Privat, var ordet. Inne i ateljén finns ett flertal skyltar samlade som suttit på olika ställen på ägorna – PRIVAT. På en stod det: ”Varning för hunden! Om hunden biter sig fast, ropa och vänta lugnt tills hjälp anländer”. Det kanske tog skruv?

Nära Engström-museet finns något unikt – en sentida kopia visserligen, men på rätt plats. Det är en Optisk Telegraf. Med den kunde man skicka meddelanden innan den elektriska telegrafen hade uppfunnits. Den optiska måste förstås stå ganska högt och synas långt, och var en i en lång rad av likadana anordningar. Man kan säga att den även är en tidig föregångare till dagens datanät, som ju bygger på ettor och nollor. Här rörde det sig om tio stora svarta järnluckor som kunde öppnas och stängas i olika kombinationer. Den semaforliknande idén kom ursprungligen från Frankrike, men omarbetades totalt av den svenska vetenskapsmannen Edelcrantz. År 1796 invigdes den i Grisslehamn, enbart avsedd för officiella och militära meddelanden. En kurir per häst behövde 2-3 dagar för att överlämna ett meddelande från Stockholm till Grisslehamn – den optiska telegrafen klarade detta på mindre än en halvtimme! De användes ända till 1850-talet. Så mycket det finns som man inte har en aning om!

Mera som hemma kände vi väl oss i Skebo Bruk, ett brukssamhälle där numera bara återstår bostäder efter Bruksgatan, forsen, herrgården, det gamla gjuteriet som numera inhyser pub och mikrobryggeri och brandstationen, som används som museum. Vi fick både en rundvandring i den lilla orten och en guidning i museet. Smeder fanns här många förr, och en lokomobil från Munktell i Eskilstuna! Fabrikerna drevs förstås med vattenkraft. Dammluckor gjorde så att vattnet kunde släppas på kontrollerat till driften, men en dag brast de plötsligt och nivån i sjön sjönk då hela två meter! Det misstänktes foul play, för att jordägarna omkring skulle få mera odlingsmark, men det kunde förstås aldrig bevisas.

En bra avslutning på en intressant dag!

Else-Marie

(Bilden blir lite större om man klickar i den)