Ibland
inser man med skrämmande skärpa hur nära gränsen mellan liv och död faktiskt
är.
Jag
var ensam hemma en dag i förra veckan, höll på att förbereda middag till gäster
på eftermiddagen. Skulle smaka av vinägerdressingen, så att den var lagom
kryddad. Och måste ha satt några droppar av den feta vätskan i vrångstrupen.
Det blev omedelbart och fullständigt tätt. Jag fick inte ett uns luft!
Vad
gör man då? Försökte stöta mig själv i magen/bröstkorgen för att få till en
liten luftstöt att pressa ut stoppet med ur luftstrupen. Det hjälpte inte alls…
Då slängde jag mig gång på gång över stolsryggarna, för att få hjälp att klämma
till den vägen. Det verkade inte heller hjälpa. Jag kände att jag faktiskt
kissade på mig i panik. Till slut måste ändå en liten springa ha öppnat sig,
för jag fick lite luft – hissande och väsande och bara med en smula
luftinsläpp. Men efter en lång stund av rosslande började det gå att andas
igen. Då satte jag mig på en stol och bara andades…
Nille
kom hem just då och sa ”sitter du här”? ”Ja, sa jag, jag satte i halsen…” Men förmådde
inte berätta hur säker jag hade känt mig på att nu var det kört, och att Nille
skulle hitta mig medvetslös i köket… Och skulle ju i så fall inte ha en aning
om varför, han skulle antagligen ha ringt ambulansen – som givetvis skulle ha
kommit alldeles för sent. När jag inte fick luft hann jag tänka på att yngsta
barnbarnet skulle konfirmeras i februari, och att vår yngsta dotter just
håller på att flytta ihop med killen, och skulle behöva både bärhjälp och lite
catering-service på flyttdagen. Och så skulle det sluta så här! Eländigt både
för mig och för dem!
Ett
rejält skrämskott var det, men sekunderna var på min sida, den här gången!
/ Else-Marie
Olofsson