Det var så nära

Ibland inser man med skrämmande skärpa hur nära gränsen mellan liv och död faktiskt är.

Jag var ensam hemma en dag i förra veckan, höll på att förbereda middag till gäster på eftermiddagen. Skulle smaka av vinägerdressingen, så att den var lagom kryddad. Och måste ha satt några droppar av den feta vätskan i vrångstrupen. Det blev omedelbart och fullständigt tätt. Jag fick inte ett uns luft!

Vad gör man då? Försökte stöta mig själv i magen/bröstkorgen för att få till en liten luftstöt att pressa ut stoppet med ur luftstrupen. Det hjälpte inte alls… Då slängde jag mig gång på gång över stolsryggarna, för att få hjälp att klämma till den vägen. Det verkade inte heller hjälpa. Jag kände att jag faktiskt kissade på mig i panik. Till slut måste ändå en liten springa ha öppnat sig, för jag fick lite luft – hissande och väsande och bara med en smula luftinsläpp. Men efter en lång stund av rosslande började det gå att andas igen. Då satte jag mig på en stol och bara andades…

Nille kom hem just då och sa ”sitter du här”? ”Ja, sa jag, jag satte i halsen…” Men förmådde inte berätta hur säker jag hade känt mig på att nu var det kört, och att Nille skulle hitta mig medvetslös i köket… Och skulle ju i så fall inte ha en aning om varför, han skulle antagligen ha ringt ambulansen – som givetvis skulle ha kommit alldeles för sent. När jag inte fick luft hann jag tänka på att yngsta barnbarnet skulle konfirmeras i februari, och att vår yngsta dotter just håller på att flytta ihop med killen, och skulle behöva både bärhjälp och lite catering-service på flyttdagen. Och så skulle det sluta så här! Eländigt både för mig och för dem!

Ett rejält skrämskott var det, men sekunderna var på min sida, den här gången!

 

/  Else-Marie Olofsson