Rosenbönan: Odjur och rådjur

Det finns massor av glädjeämnen för oss trädgårdsodlare, och så ett och annat bekymmer…

Redan tidigt hittar man de små slemmiga odjuren när man rensar land de torra fjolårsplantorna, perenna och ettåriga. De har gömt sig för väder, vind och kyla under bladen. Jag gör mig av med så många jag bara hinner. Varje snigel kan få m å n g a ättlingar under en säsong… Det är som med ogräsen, ju fler man hinner få bort tidigt, ju färre behöver man tampas med längre fram.

Tidigt hittar även rådjuren hit – tulpanknoppar är rena läckerheterna för dem. Men penséer är inte dumt det heller! Med mera, med mera… Det enda riktigt effektiva sättet att klara sig undan dem är att sätta högt rådjursstaket runt hela tomten. Det näst bästa är att bura in de stackars tulpanerna, så att inkräktarna inte når dem. Eller att sätta törnroskvistar i urnorna, för rådjuren vill ju inte sticka sig i nosen på sådana. Ytterligare ett sätt är förstås att endast odla sådant som (för det mesta) rådjuren inte alls tycker om. Narcisser är ett säkert kort, och julrosor verkar det som. Och som sagt sån’t som är taggigt, som berberis. (Men taggtråd på rot är ju ett elände för människor också! Man beskär häcken, och sticker sig sedan regelbundet på små vassa kvistbitar, när man försöker rensa i närheten…)

Senare kommer de vackra – men jättehungriga – liljebaggarna. Vackert eldröda på ovansidan, men diskret svarta på undersidan, och de släpper omedelbart taget och slänger sig på marken om de ser att man skuggar plantan eller kommer farande med en hand. Väl nere på marken är de nästan omöjliga att se. Men sätter man handen försiktigt som en fallskärm en bit under där man ser baggen, så kan man ha turen att kunna fånga den med andra handen. Missar man dem på våren blir resultatet inte bara blad med stora hål, och dito blomknoppar - ibland helt kalätna liljor - utan även den äckliga "bajssmet” (bokstavligen) som larven finns i, och som sitter under bladen. Man kan försöka spola bort dem då, eller dra med en handske, för att bli av med kletet. Regelbunden "avlusning" är i alla fall bästa sättet att bli av med dem. Men de är bra på att gömma sig under bladen...

Snart får jag beväpna mig med tisteljärnet på skaft också – för att jaga de lysande gula maskrosorna!

Som min moster brukade säga: ”Livet är en strid! önskar faster Ulla…” ;-)

/ Else-Marie

( Större bild? Klicka i fotot! )