För tio år sedan fick vi en liten
kattunge, som vi döpte till Tussilago. Hon har varit vår lilla huskatt, sovit
under täcket i min säng, legat och spunnit med oss framför teven, tjattrat på
fåglarna genom fönstret, jagat både fåglar och möss i trädgården. Var vi ute
och jobbade där dök hon alltid upp och hälsade på en stund, likaså om vi gick
runt och kollade rabatter med någon vän – då kom hon nyfiket och ville vara med.
Under hösten förra året visade det sig att
hon hade fel på njurarna, och måste äta särskild njurkost. Det fungerade bra,
hon åt med god aptit. Men på senhösten nu i år började hon tackla av, hon blev
så hemskt mager, och till slut ville hon inte äta något alls. Det var dags att
ta ett tufft beslut. Igår somnade hon in i mitt knä hos veterinären.
Fortfarande ”ser” jag henne i ögonvrån där
det är lite skumt, och tittar efter så jag inte sätter mig på en sovande katt…
Hennes matskålar, sandlåda och annat är undanplockat – men hon finns här
fortfarande – i vårt minne.
Alla som förlorat ett älskat husdjur vet
hur det känns. Så hemskt tomt!
/ Else-Marie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar