Emma-Karin
är lärare på Musikskolan i tvärflöjt, och hon brukar uppmana eleverna att tänka
sig att instrumentet är en sångröst, som ”sjunger”. Att ge sångkänslan till
flöjten.
Man kan även
höra henne uppträda både som flöjtist och som sångerska i olika sammanhang. Och
hon spelar i symfoniorkestern. När hon kommer hem efter en lång dag fylld av
musik är öronen ganska tontrötta, så det blir kanske inte så ofta hon sätter på
grammofonen då…
Fransyskan
Barbara var inte bara en skivfavorit ändå från början, och en chanteuse vars
sånger hon även själv gärna sjunger. Dessutom hävdade hon att Barbara nog är en
anledning till att hon över huvud taget finns ;-) Föräldrarnas första träff skedde nämligen på
en Barbara-konsert, och sedan var de fast, både för sångerskan och för varann!
Musikalisk
husgud i föräldrahemmet var Jacques Brel, hon spelade för oss ”Ne me quittez
pas!” Visan beskriver hur Brel bönar kvinnan att inte lämna honom – ”låt mig
åtminstone få vara kvar som skuggan av din hund…”
De tre B:na
i Frankrike vad gäller visor är Brel, Barbara och Brassens. För Emma-Karin,
under tonåren, blev det istället Brel, Barbara – och Beatles! Helst de tidiga
låtarna, när grabbarna var prydligt klädda och inte så långhåriga… Men Evert
Taube var också en favorit! Hon kunde massor av hans texter, och sjunger dem fortfarande
gärna. Inte minst ”Fritjof i Arkadien”.
En kvinnlig
röst hon beundrade kolossalt var Monica Zetterlunds. Tillsammans med Bill Evans
var hon oslagbar…
Första
musikutbildningen var på gymnasiet, musiklinjen, i Kristianstad. Och första
uppträdandet var i Halmstad, där hon framträdde med Bluesette på flöjten och
med sång tillsammans med goda vännen Maria – och så fick de oväntat som komp
Lasse Lundström och Peter Gullin, son till Lars Gullin. Grabbarna frågade om de
också fick vara med… Det fick de!
En period
var hon helsåld på jazz - som Lars Gullin, Carmen McRae och Billie Holliday,
men hon är inte heller främmande för den klassiska musiken – Johan Sebastian Bach
inte minst. Och kan man annat än njuta
när man t ex lyssnar på Ravels ”Pavane för en död prinsessa”…
Som vuxen
”drabbades” hon av upptäckten av Joni Mitchells produktion – hon som sjungit in plattor både som ung på
60-talet och ända tills nu, nära 50 år senare. Alla lika berörande.
En ny ung
sångerska, som är lika vidöppen och hudlös som Jaques Brel, har hon hittat i
Laleh. Ett exempel är sången Goliat.
Som
avslutning på hennes personliga urval av Min Musik sjöng Emma-Karin (på skiva) samma
ljuvliga visa av Barbara som hon inledde med –
översatt till svenska av hennes mamma.
( Bilderna bli lite större om man klickar i dem... )
Emma-Karin Maurin
berättar om Min Musik
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar